Alla har vi våra upps and downs.
Denna veckan har min make varit på utbildning i stora staden, jag har haft äran att ha mina brorsbarn samt Jennifer här på besök. Riktigt härligt, saknar den tiden när vi nästan bodde vägg i vägg. Ibland önskar man att man kunde vrida tillbaka klockan.
Saknar mkt som var förr faktiskt, vet inte om det har med åldern att göra eller om det är en fas i livet. Man fattar ju att man inte kan hålla på som förr med fester hit och dit. Jag har ju 3 underbara troll som är mitt allt. Men det här med att umgås måste ha runnit ut i sanden. Kommer ihåg när Casper var liten. då samlades vi för Söndags fika/middag, och det var så urmysigt. Nu är det samma gäster varje gång.
Vi kan väl försöka få ihop lite aktiviteter och börja umgås. Livet är alldeles för kort för att kastas bort i en soffa på Jordliden, Ytterby, Komarken, eller vart man nu befinner sig.
Håller ni inte med mig?
Saknar ett riktigt gott skratt i ett riktigt gott sällskap
Jag har ett problem. (Nähä tänker nog många)
Men det är faktiskt så. Förr i tiden var jag den som styrde och ställde i det mesta. Det var hos mig man kom och festade, drack kaffe, eller bara tjata. Hade man ett problem var det till mig man ringde och pratade ut. Men vad är jag idag???
Ingenting om ni frågar mig. Mår egentligen väldigt dåligt över detta, men försöker bita ihop.
Finns folk på jobbet, i affären, på gymmet som gärna ser till att få all uppmärksamhet som det bara går.
Och det kan störa mig lite, jag tänker -Hej vad fan är du så himla mkt bättre än mig för?? Sen sitter min ängel på min axel och säger - Men jessica det är hon/han inte. Men i denna fight vinner min lilla svarta djävul.
Har försökt så många gånger att slå bort denna tanke, men om och om igen blommar den upp när man minst anar det. Jag vill inte att ni skall tycka synd om mig nu.
Jag känner väl lite såhär att mitt liv rasade när min pappa dog. Man är ju aldrig förberedd på döden, och framförallt inte vid akuta skeden. Det finns ju så mkt som han skulle kunna närvara på fortfarande. Se sina små barnbarn växa upp, ta studenten.
Det går inte en dag då jag inte skickar en tanke till Pappsen, försöker att få andra att fatta att livet tar slut en vacker dag. Vi har inte tid att slösa bort den tiden på att gräva i gammalt groll. Håller med dom som säger -Lev idag imorgon kan det vara försent. Så jävla sant.
Trodde inte ärligt talat att jag skulle sakna min Pappa så mkt som jag gör. Vi umgicks ju inte jätteflitigt. Men nu när vi inte kan umgås alls gör det så ont i mig.
Snacket går nog redan att jag använder min blogg som en klagomur, men sluta läs den då. Ingen som tvingar dig, eller hur???
Nä nu skall jag umgås med dom små människorna som betyder mest för mig och som aldrig kommer att svika mig.
Love u
1 kommentar:
Skickar dig en kram från Ytterby. Erkänner att jag är urkass på att ta kontakt (jag vill ju).
Skicka en kommentar